Jag har börjat arbetsträna. Låter lite konstigt att börja arbetsträna när man innehavt lönearbete under delar av året eller hela sedan 14 års ålder men jag har varit sjukskriven strängt taget sedan den 1/12 2008 pga min ms och är numera begåvad med sjukersättning på halvtid och förhoppningsvis kommer jag att kunna arbeta de övriga 50%.

Jag har börjat träna på ett assistansbolag som heter Animo. Det verkar väldigt spännande att få vara med nästan från början och bygga upp något nytt. En av de uppgifter jag kommer att få arbeta med där är en blogg som kommer att handla om funktionshinder, tillgänglighet etc. Därför har jag valt att ta bort allt snack om mina funktionshinder här.

Här kommer jag att blogga mer allmänt om allt möjligt som rör sig i min arma skalle just den dagen.

Jag har en vän som följt mej sedan vi knallade omkring tillsammans i Pampers eller vad nu blöjfabrikaten hette på den tiden.

Jag har ingen aning om när Putte och jag träffades första gången. Vi växte upp tillsammans på Almhög och började skolan i samma klass. När jag gick i 2:an skaffade mina föräldrar hus utanför Alstad.  Jag skulle behöva flytta på mej, jag som redan hade byggt upp ett barns sociala sammanhang och som lyckats skaffa mej en social status jag trivdes med. Jag minns att jag vägrade flytta men som alla barn var jag tvungen att följa mina målsmän.

Samma dag som jullovet började flyttade familjen ut på landet. Min erfarenhet säger mej att föräldrar inte ska flytta med skolbarn och om man nu blir tvungen att göra det bör man  göra det under sommarlovet då inträdet i ett nytt socialt sammanhang blir mycket lättare för barnet.

Nåja, min pappa arbetade nära Almhög så Putte och jag fortsatte att träffas då och då när vi hade skollov. Sedan gick det som det brukar gå ibland att vi växte från varandra och utvecklades var och en på sitt håll och vi slutade träffas.

En eftermiddag för 16 eller 17 år sedan cyklade jag från min dåvarande arbetsplats och mötte en välbekant figur på cykel, Putte. Vi stannade och snackade lite innan vi var tvungna att cykla vidare var och en på sitt håll. Det visade sej sedan efter en tid att jag hade en kompis som hade en pojkvän som arbetade på samma plats som Putte och att Putte spelade i ett bluesband som spelade på Bullen då  och då. Vi drog dit och musiken jag fick höra passade mej som hand i handske, tung texasblues där bara ramarna är planerade och utrymmet för musikerna att improvisera är stort.

Putte och jag har stött på varandra då och då under åren sedan dess och jag har fått följa hans musikkarriär om än på behörigt avstånd genom att köpa hans skivor. Jag är i och för sej part i målet men Sir Åsling, Sir Jay eller vad han nu väljer att kalla sej är en av dom bäste blues- och swinggittarister jag har hört.

Jag har återupptaget mitt intresse för fotboll i allmänhet och Malmö FF i synnerhet igen nu när jag inte behöver lägga all min energi på att försöka vara normal och kunna arbeta heltid som undersköterska i hemvården. Jag har numera årskort till MFF.s hemmamatcher och det faktum att jag inte orkar stå upp på ståplats längre och är hänvisad till min rullstol vid sådana tillfällen har gjort att jkag numera har blivit begåvad med 2 årskort, ett för invaliden och ett för ledsagaren. Inget ont som inte för något gott med sej men jag hade alla dagar valt att ståplats ändå om jag bara hade orkat.

När nu han som brukar följa med som ledsagare är sjuk frågade jag Putte i helgen om han ville följa med igår och det ville han. Att sedan det var ett delvis nytt spelande MFF vi fick se vinna ganska komfortabelt var bara en extra vinst.